Foto: Stortapetserarbi, Megachile lagopoda. Av Gideon Pisanty (CC BY 3.0) (beskuret)

Stortapetserarbi – Vårt största tapetserarbi

Stortapetserarbi, Megachile lagopoda, är vårt största tapetserarbi med en kroppslängd på 14-17 mm. De senaste sjuttio åren så har dess utbredningsområde i Sverige minskat drastiskt. Det har haft en så stor tillbakagång att det idag bara motsvarar 5% jämfört med vad det var på 50-talet. Enligt Artdatabanken så har det idag en utbredning som endast omfattar Öland, Gotland och ett relativt begränsat område i nordöstra Skåne.

Nära hotad

På IUCNs lista är den klassas som LC (Least Concern) och har alltså, internationellt, en lägre risk för utrotning. Men i Sverige är den klassad som NT (Near Threatened). Och i Skåne är det sannolikt nära att dö ut pga habitatförstörelse. Ett stortapetserarbi lever gärna på torr och obetad ängsmark, ofta längs till exempel vägar och stränder. På solvarma, sandiga eller steniga torrmarker byggs bon i hålrum i marken. Både under stenar och i redan existerande håligheter eller grävda hål. Gärna i vägslänter eller erosionshak som sluttar mot söder.

Väddklint är en nyckel för biets överlevnad

Väddklint (Centaurea scabiosa). Foto: Ivar Leidus (CC BY-SA 3.0)

Precis som för klintmurarbiet, så är väddklinten, Centaurea scabiosa, en favoritväxt där pollen hämtas. Detta pollen packas sen in i cellerna där honan lagt sina ägg. Andra betesresistenta storblommiga tistelarter kan också duga. Det primära hotet mot bland annat stortapetserarbiet bedöms vara just väddklintens kraftiga tillbakagång, enligt Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för stortapetserarbi, storkägelbi och thomsonkägelbi 2010–2014.

Ett antal åtgärder rekommenderas för att restaurera binas förekomst. Berörda fastlandskommuner behöver restaurera förekomsten av den ekologiska nyckelarten väddklint. Detta kan ske genom information, införande av skötsel, frösådd och transplantation, och genom anpassad markanvändning samt gräsbekämpning.

Läs även: Troligen utdött klintmurarbi

Växten finns fortfarande i stora bestånd på Öland och Gotland och någon påtaglig tillbakagång av bina är inte känd där. Jag bor en bit från nordöstra Skåne, där biet fortfarande ska finnas kvar. Men jag har ändå börjat så Väddklint. Jag äger visserligen inga stora marker, och det blev bara fyra plantor som planterades ut i fjol (2019). Men en dag hoppas jag, i min fantasi, att fröna från dessa kan ha spridit sig tillräckligt för att några stortapetserarbin ska kunna dra nytta av dem.

Källor:
Artfakta.se
Naturvårdsverket