Fakta om Honungsbin – del 4 – Bikupans historia

I den fjärde delen av Fakta om honungsbin delar jag med mig av lite av bikupans historia. Jag läser just nu The Lives Of Bees- The Untold Story of the Honey Bee in the Wild, och all information i detta inlägg är hämtad därifrån.

De första bikuporna

Att hålla bin i kupor, istället för att samla honung från vilda bisamhällen, började man troligen med för cirka 10 000 år sedan. Möjligen i samband med introduktionen av jordbruket i Bördiga halvmånen i Mellanöstern.

Det tidigast kända beviset för biodling finns på en 4 500 år gammal, egyptisk, relief. Bikuporna tycks ha varit av lera och staplades ovanpå varandra. Likadant som dagens traditionella biodlare gör i mellanöstern.

Biodling i romarriket

Lucius Junius Moderatus Columella föredrog att man använde välisolerade kupor av korkek, istället för lera. På så sätt skulle bina vara bättre skyddade mot sommarens hetta och vinterns kyla.

Han skrev också om hur man skulle vårstäda kuporna, slå ihop svaga samhällen, fånga svärmar, ta bort drottningceller för att förhindra svärmning, flytta yngelceller, döda drönare och att flytta kuporna, med mera.

Trädbiodling

Efter romartiden utvecklades biodlingen norr om medelhavet åt två olika håll. Från Östersjön till Uralbergen spred sig trädbiodlingen som påminner mycket om hur man samlade honung innan man odlade bin.

I naturliga eller uthuggna hål i träd hoppades man att honungsbin skulle bosätta sig. Och i början av sommaren inspekterade man vilka håligheter som var bebodda. På sensommaren eller hösten återvände man till dessa platser för att skörda en del av honungen.

Halmkupor

Längre västerut, från dagens västra tyskland till Frankrike, Storbritannien och Irland, började man istället med flätade kupor av kvistar eller halm. De sattes ofta i skydd under tak eller i fördjupningar i stenmurar.

Biodling med halmkuporna krävde att bina svärmade, vilket man uppmuntrade genom att ha förhållandevis små kupor. Mellan 9 och 36 liter, jämfört med t.ex. en mer modern 10-ramars Langstroth som är på 42 liter.

Ramar

År 1851 utvecklade Lorenzo Lorraine Langstroth den löstagbara ramen. En teknik som dagens biodlare världen över säkerligen är mycket tacksamma för, och ett måste att nämna när vi pratar om bikupans historia. I träkupor satte han ett antal ramar som bina fick bygga sina cellväggar på. Sen kunde han enkelt ta upp ramarna en och en, utan att behöva skära loss vaxkakor någonstans, för att inspektera kupan eller skörda honungen.

Läs även: Fakta om Honungsbin – del 1
Läs även: Fakta om Honungsbin – del 2 – Bidrottningen
Läs även: Fakta om Honungsbin – del 3 – Vinter