Asiatisk jättebålgeting. Foto: Yasunori Koide (CC BY-SA 4.0)

Asiatisk jättebålgeting i Nordamerika

Tre individer av Asiatisk jättebålgeting (Vespa mandarinia) hittades för första gången i British Columbia, Kanada, i augusti i fjol. Och några månader senare, i december, sågs den för första gången i USA. Den asiatiska jättebålgetingen, som har kommit att kallas ”murder hornet”, är världens största geting och har få naturliga fiender. De är mycket giftiga och har legat bakom flera dödsfall bland människor i Kina och Japan.

Men även om de kan döda människor så är de ett verkligt hot mot honungsbin. Spanargetingar som hittar ett bo med honungsbin, markerar med feromoner och kan sen återvända med andra getingar. Honungsbina dödas då och kropparna lämnas huvudlösa högar. Ett samhälle av honungsbin kan dödas på bara några få timmar, sägs det i en artikel på The Bellingham Herald.

Honungsbiet (Apis mellifera) som finns i USA och Kanada har inget sätt att skydda sig mot en Asiatisk jättebålgeting. Jämfört med det östasiatiska honungsbiet (Apis cerana) som har utvecklat ett försvar. De tar hand om spanarna när de närmar sig, genom att i stor grupp omge jättebålgetingen och vibrera med sina flygmuskler, precis som när de värmer upp sitt eget bo. Getingen värmes då upp till 45-46° C, som dör av den höga temperaturen. Bina själva klarar högre temperaturer och dör inte av värmen.

Sedan den upptäcktes i Nordamerika så har man försökt lokalisera bon för att bekämpa den invasiva arten. Och för några veckor sedan så hittade man och förstörde det första boet.

Enteskedhonung.se frågade Naturvårdsverket om de anser att det finns någon risk att den Asiatiska jättebålgetingen sprider sig till Sverige.

Det är möjligt att vi kan få in den som fripassagerare, men ingen stor risk. Om vi får in den skulle den mest troligt hanteras av länsstyrelsen där den upptäcks, alternativt av Naturvårdsverket eller någon på vårt uppdrag, säger Henrik Lange från Artenheten, och fortsätter:

Det finns en plan för denna typ av händelser när det är vårt ansvarsområde, problemet är att många arter kanske mer hotar mat- och jordbruksproduktion än svensk natur, då faller de inom Jordbruksverkets ansvarsområde. Jordbruksverket har andra rutiner för att insatser mot nyupptäckta skadegörare, de har specifik (EU-)lagstiftning som reglerar vilka arter som är angelägna och föranleder snabb insats, medan andra lämnas tills de blivit ett problem för någon.